Erikatta

  <--- erika i tankar

Nu är det svårt att motivera sig.... skolan känns knappt lönt att gå till i dessa seega slutdagar när kurserna börjar ebba ut och man gör onödiga saker bara för att något ska göras...  men man får väl offra sig lite. Det är ju trots allt bara två veckor kvar nu och sedan behöver jag aldrig mer läsa spanska, wiiehoo, ingen mer tyska, yeeay, och ingen mer matte i heela mitt liv :) skönt det ska bli... Bara massa bild och idrott nästa år :)

Att träna har nog sällan kännts så tråkigt heller... bara rehaba, rehaba, rehaba...
Tiden före operationen kändes mest hopplös innan jag fick operera.
Tiden precis efter operationen var jobbig, med kryckor och smärta nästan hela tiden.
Nu 24 veckor efter operation när det inte gör så ont längre är det skitsvårt att ta initiativ till att träna ordentligt... Har tränat nästan likadant i flera månader och det är inte jättestimulerande för er som inte vet. Hur varierar man rehabilitering liksom..  Att träna själv är ingen hit det heller. Det gör ont att belasta och jag vill bara springa och hoppa mer än någonsin :o
Men jag måste helt enkelt träna även om det nu börjar bli lite slarvigt med det... suck.
Tvekar på att det kommer att bli lättare att ta initiativ till att rehabilitera när man får sommarlov nu med, längtar såå till sommar, sol, stranden och feast :D
Finns bara ett alternativ och det är nog att träna om jag vill vara med till hösten. Vilket jag vill mest av allt. Det är vad som driver mig -längtan efter att stå på planen. Det går helt enkelt inte att vänta in hösten och hoppas att det har fixat sig. För att få ett resultat krävs ett jobb det har man ju lärt sig. Att göra en operation var ju självklart, hade inte varit kul att få göra den senare och missa ännu mer tid. Träna hade man ju fått göra ändå.

Tror att jag skriver det här för att jag själv behöver höra det, haha, så att det blir av, men ni får me läsa.
// Eriika